Det är sju på morgonen och telefonen ringer redan. En stressad röst i andra änden förklarar att källaren står under vatten, att barnen är lämnade på skolan ändå, att hon måste få hjälp nu. Rörmokaren Stefan sätter sig i bilen, dricker sin medhavda kaffe under färden, och börjar en arbetsdag som kan sluta var som helst. Så ser verkligheten ut för den som jobbar med avlopp och rör.

Stefan har varit rörmokare i tjugotre år. Han har sett det mesta. Översvämmade källare, igenproppade toaletter, avlopp som vägrar samarbeta mitt i natten. Han har stått i gyttja, i snö, i regn, under hus, i trånga utrymmen som ingen borde behöva vistas i. Och han älskar det. ”Varje dag är ny”, säger han. ”Man vet aldrig vad som väntar.”

Oftast är det vardagsjobben som dominerar. Avlopp som satt igen för att någon hällt fel saker i vasken. Matfett, tops, blöjor, allt möjligt som inte borde finnas i rören. Stefan har en kamera som han kör genom systemen för att se var proppen sitter. Oftast är det en kombination av felaktigt användande och gamla rör som inte längre är släta. ”Folk tror att allt försvinner bara man spolar”, suckar han. ”Det gör det inte.”

Rören i svenska hus är av många olika material och åldrar. Gjutjärn från sextiotalet, plast från sjuttiotalet, ibland till och med lergods från ännu tidigare epoker. Alla har de sina egna problem. Gjutjärn rostar inifrån och blir strävt, plast kan bli sprött med åren, lergods spricker om marken rör sig. Att avgöra vad som behöver göras kräver både kunskap och erfarenhet.

En stor del av jobbet handlar om att felsöka via rörmokare Stockholm. Det är sällan uppenbart var problemet sitter. En kund ringer och säger att vattnet rinner långsamt i duschen. Det kan bero på propp långt ner i systemet, på felaktig lutning, på skadade rör, på dålig ventilation. Stefan börjar alltid med det enklaste, rensar närmast, och jobbar sig successivt längre ut tills problemet är löst.

Ibland är det akut. En sprucken ledning, vatten som forsar in i källaren, panikslagna husägare som inte vet vad de ska ta vägen. Då gäller det att agera snabbt, att stänga av, att tillfälligt laga, att köpa tid. ”Det är då man känner sig behövd”, säger Stefan. ”När folk står där med vatten upp till knäna och ser på en som om man vore en räddare i nöden.”

Men det är inte bara det akuta som är viktigt. Minst lika mycket handlar om att förebygga. Att informera kunder om vad de bör och inte bör göra. Att rekommendera regelbunden spolning av gamla ledningar. Att tipsa om när det kan vara dags att överväga större åtgärder, som relining eller i värsta fall stambyte. ”De flesta vill göra rätt”, säger Stefan. ”De vet bara inte vad som är rätt.”

Avlopp är inget man pratar om i vardagen. Det är skämmigt, lite pinsamt, något man helst inte tänker på. Men när det väl strular blir det plötsligt det enda som finns i huvudet. Stefan har lärt sig att hantera både problemet och människan bakom. ”Det är lite som att vara psykolog ibland”, skrattar han. ”Folk är stressade, oroliga, ibland arga. Man måste lugna dem innan man kan börja jobba.”

Rörmokaryrket har förändrats mycket under de år Stefan jobbat. Förr handlade det mest om skiftnyckel och svets. Idag är det lika mycket elektronik, kameror, datorer. Han har en surfplatta i bilen där han kan se ritningar, beställa reservdelar, dokumentera jobb. ”Det är både bra och dåligt”, säger han. ”Bra för att man kan göra mer, dåligt för att man aldrig är ledig. Kunderna förväntar sig svar dygnet runt.”

Trots alla tekniska framsteg är det fortfarande ett kroppsarbete. Tunga lyft, trånga utrymmen, konstiga arbetsställningar. Stefan har ont i ryggen ibland, det tillhör yrket. Men han skulle inte byta. ”Jag gillar att jobba med händerna”, säger han. ”Att se ett problem och lösa det. Att åka hem och veta att man gjort skillnad.”

När arbetsdagen är slut, ofta efter åtta, tio, ibland tolv timmar, sätter han sig i bilen och kör hem. Klockan kan vara mycket, men det gör inget. Han har gjort sitt jobb. I morgon väntar nya samtal, nya problem, nya lösningar. Och någonstans där ute finns en person som sover lite bättre för att Stefan kom och fixade det som var trasigt. Det är det som räknas.